Arkitektur

Kulturcentret måste få ett namn. I mars 1985 anordnade staden en namntävling som resulterade i 80 inlämnade förslag. Tävlingens vinnare utlovades ett pris på 300 mark. Bland förslagen fanns namn som uppmärksammade konstsamlarparet Aine, som Ainela, Arsaine och Velipoika, samt namn som kopplade samman konstmuseet och biblioteket, som Tornion Kirmu, Taipumus-talo och Tamuski. De förslag som uppmärksammade den nordliga dimensionen, som Tornedalia, Arctica, Birkka och Kveenitalo, var också populära. Namnjuryn bestod av medlemmarna i Torneåveckans arbetsgrupp samt av biblioteksnämndens ordförande Mirjam Kälkäjä och bibliotekschef Sanni Pajari-Sariola.

Stadsstyrelsen i Torneå, som skulle fatta det slutliga beslutet om byggnadens namn, valde mellan två förslag som kvalificerat sig till tävlingens slutskede, nämligen Rajakartano och Torna-talo/Tornahuset.
Förslaget Rajakartano (ung. gränsgården), hade lämnats in av signaturen “Nuuskuhuuli”. Aineen Kuvataidesäätiö understödde förslaget och stadsstyrelsen beslutade att kulturcentret ska heta Rajakartano. Samtidigt beslutade man att den största salen i konstmuseet ska heta Aines sal.

Rajakartano består av två ungefär lika stora sammanhängande huskroppar som inhyser ett bibliotek och ett konstmuseum. Båda huskropparna har en egen karaktär. Byggnadens övergripande färgsättning är mycket ljus. Väggarna är murade av vita kalksandstegel.

Kommerserådet Veli Aine lyfte fram Helsingfors konstmuseum i Mejlans som en av konstmuseets förebilder. Även Sara Hildéns museum i Tammerfors och konstcentret i Lapinlahti bidrog som inspirationskällor. Det sägs att Veli Aine visste exakt vad han ville med byggnaden. Till exempel auditoriet på nedersta våningen var hans idé, och den ville han få genomförd.

Veli Aine ansåg att gångriktningen i utställningslokalerna var viktig. Han ville att besökarna rör sig i en viss riktning i utställningslokalerna, så att alla verk med säkerhet blir sedda. Arkitekt Matti Porkka planerade också svängdörrar mellan salarna för att vid behov möjliggöra en annan gångriktning. Dörrarna konstaterades dock rätt snart vara opraktiska och har dolts bakom väggarna.

En av konstmuseets centrala uppgifter är att värna om det gemensamma kulturarvet, det vill säga konstsamlingen. Eila och Veli Aines omfattande konstsamling, Aineen Kuvataidesäätiös samlingar, innehåller verkliga konstskatter från 1800-talet fram till idag. Konst kräver ändamålsenliga lagerutrymmen, där verken tryggt kan förvaras under lämpliga fukt-, värme – och ljusförhållanden.

Aineen Kuvataidesäätiös och Aines konstmuseums samlingar förvaras i två lagerutrymmen som uppfyller de museala kraven. Båda samlingarna byggs ut varje år, vilket innebär att förråden i sinom tid kommer att bli fulla. I samband med att Rajakartano renoverades 2022–2023 kunde man omdisponera utrymmen för att åstadkomma ett nytt förråd för samlingarna. Det nya lagret har ett modernt system av nätväggar med en upphängningsyta på nästan 700 kvadratmeter.

Arkitekt Matti Porkka ritade många detaljer till byggnaden, bland annat upphängningsskenor och krokar, ledstänger för trappan samt papperskorgar och klädställningar. Rajakartano är ett helhetskonstverk där funktion förenas med skönhet och nordisk formgivning.

Utrymmenas funktioner i Rajakartano övervägdes noggrant när byggnaden planerades. Kommerserådet Veli Aine ansåg att konstfostran och ett stödjande av konstnärernas utveckling är viktiga delområden i det nya museet, vilket krävde nya lokaler för ändamålet.

Utrymmen för grafik, skulptur och kroki planerades i byggnadens understa våning. På 1990-talet omdisponerades utrymmena efter nya behov. I och med det fick en konservator som anställts till konstmuseet börja arbeta i det före detta skulpturrummet.

Det konstpedagogiska rummet är fortfarande ett av de mest populära och använda rummen i Aines konstmuseum. Det museipedagogiska arbetet är en av hörnstenarna för verksamheten på Aines konstmuseum och en tredjedel av de årliga museibesökarna är barn och unga.

Aineen Kuvataidesäätiös samlingar innehåller många verk av konstnärerna Gösta Diehl (1899–1964) och Unto Pusa (1913–1973). Diehl och Pusa var båda födda i Viborg och banbrytare inom modernismen i Finland. Unto Pusa arbetade som lärare vid arkitektavdelningen på Tekniska högskolan 1946–1970. Diehl var lärare i bildkonst vid samma skola från 1957.

Båda konstnärerna undervisade också arkitekt Matti Porkka, planeraren av Rajakartano, när han studerade på Tekniska högskolan.

Rajakartanos inredning består av många klassiker inom nordisk formgivning. Arkitekt Matti Porkka arbetade över tio år vid Alvar Aaltos kontor i Helsingfors före Rajakartanos planeringsentreprenad. Möblerna och belysningsarmaturerna i byggnaden är tillverkade av möbelföretaget Artek, där Alvar Aalto var medgrundare och planerare.

I Rajakartano finns bland annat pallar, gallerbänkar, taklampor av modell A110 och fåtöljer som designats av Aalto, samt en soffa av Ben af Schultén, tidigare konstnärlig ledare vid Artek.
De nordiska möbelklassikerna gör Rajakartano till en tidlös miljö för konst och kultur.

Rajakartano genomgick en omfattande renovering 2022–2023, där bland annat ventilationen sågs över och justerades så att den lämpar sig för både människor och konstverk. Konstverken förvaras under så statiska förhållanden som möjligt, så att de inte påverkas av årstidsväxlingarna. Översvämningar i den fritt strömmande Torne älv utgör ett verkligt hot mot staden. Veli Aine sade sig vara lättad när konstsamlingen slutligen kunde flyttas till en skyddad byggnad som uppfyller de museala kriterierna.

Aine blickade tillbaka till tiden före konstmuseet (fri översättning): En gång var katastrofen nära när en översvämning tryckte upp avloppsvatten i källaren. Det blev bråttom att sätta tavlorna i säkerhet. Nu kan jag känna mig lättad, säger Aine. En byggnad uppe på älvbrinken utsätts knappast för översvämningarna i Torne älv.

Fasaderna och inredningen i Rajakartano innehåller inslag av lappländsk marmor från byn Loue i Tervola kommun. Den lappländska marmorn skiftar i ljusgrått, gråbrunt eller gult. I Helsingfors har marmorn till exempel använts i inredningen på presidentens slott och i riksdagshuset, samt i kupolsalens golv på Nationalbiblioteket. I norra Finland har marmorn använts i Torneå stadshus och i många andra av regionens offentliga byggnader.

Den lappländska marmorn har ursprungligen varit kalksten, som omvandlades till marmor när fjällkedjan tog form. Marmor består huvudsakligen av mineralerna dolomit och kvarts. Den kommersiella beteckningen för lappländsk marmor är ”Lappia Ruska”. Marmorbolaget Lapin Marmori Oy började bryta marmor i Loue 1954.

Den som besöker Aines konstmuseum kan ta trappan ner till aktivitetsutrymmena på nedre våningen, eller gå upp till det ljusa kaféet och utställningslokalerna på övre våningen. Trapporna har avsiktligt en låg steghöjd och ett långt stegdjup så att de passar alla.
Arkitekt Matti Porkkas idé var att sinnet lugnar sig och öppnar sig för konsten när man går uppför trapporna från den lilla entréhallen.