Världsarv

Tornedalen – som ett del av internationellt kulturarv

Struves meridianbåge

Struves kedja är en triangelkedja mellan Norra ishavet och Svarta havet. Under 1800-talet bestämdes jordens form och storlek och polernas planhet genom triangelmätning och astronomiska observationer. Triangelkedjan var en av de mest anmärkningsvärda tekniskt-vetenskapliga prestationerna under sin tid. Noggranna mätningar på den cirka 2820 kilometer långa kedjan gjordes mellan 1816 och 1855. Mätningarna bevisade bland annat att längden på en båge motsvarande en meridiangrad var cirka 400 meter kortare i Svarta havet än nära Norra ishavet.

Struves meridianbåge (Struve Geodetic Arc) ingick i UNESCO:s världsarvslista 2005. Struves kedja representerar vetenskapens och teknikens kulturarv. Kedjan består av 258 trianglar och har totalt 265 grundläggande trekantpunkter och 60 hjälppunkter. Den går för närvarande genom tio länder: Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien och Ukraina. Som skyddsobjekt valdes totalt 34 mätpunkter för att representera hela mätningen.

Sruves kedja går genom Finland i nästan 1 000 kilometer och 83 av dess 265 punkter finns i Finland. De sex punkter som valts ut och skyddats i Finland är Stuor-oivi (numera Stuorrahanoaivi) i Enontekis nära den norska gränsen, Avasaksa (Aavasaksa) i Ylitornio, Nedertorneå (kyrktornet) i Torneå, Puolakka (Oravivuori) i Korpilahti, Porlom II (Tornberget) i Lappträsk och Svartvira i Pyttis-skärgården.

Mätpunkt i Perävaara

Struves kedja i Tornedalen

Det finns sju skyddade världsarvpunkter i Tornedalen: fyra i Sverige och tre i Finland. Kedjan fortsätter norrut till Arktiska havet vid Norges kust, var finns fyra skyddade punkter. Skyddade punkter i Sverige är Tynnyrilaki i Kiruna, Jupukka i Pajala, Pullinki i Övertorneå och Perävaara i Haparanda. Och i Finland finns Stuorrahanoaivi i Enontekis, Aavasaksa i Ylitornio och Nedertorneå kyrka i Torneå.

Utsikt från Jupukka
Utsikt från Pullinki

Upptäcksresande i Tornedalen

Länge var Torneå världens nordligaste stad och den sydligaste orten, där man kunde se midnattssolen. Staden låg vid bra farleder söderut via havet och norrut via älvarna. Detta lockade upptäcktsresande och lärda till regionen.

Den tidigaste beskrivningen av Tornedalen finns i boken Historia om de nordiska folken av den svenska prästen Olaus Magnus. Boken utgavs på latin år 1555. Han gjorde en resa som sträckte sig från Torneå till Pello år 1519 för att samla information för kyrkans behov. Johannes Schefferus från Uppsala skrev verket Lapponia år 1673, som var mycket populärt, även om författaren veterligen aldrig besökte Lappland.

Naturvetenskapens betydelse ökade på 1700-talet. Den franska gradmätninsexpeditionen ledd av Louis Moreau de Maupertuis gjorde Tornedalen välkänd. Med sina mätningar från åren 1736-37 visade expeditionen att jorden är en ellipsoid tillplattad vid polerna. Italiensk författare Giuseppe Acerbi och svensk överste Anders Skjöldebrand besökte Tornedalen 1799. Efter resan gav båda ut sina illustrerade reseskildringar. Engelske mineralog Edward Clarke skildrade också sin resa i Lappland i en omfattande serie reseskildringar 1799.

Som nämnts ovan mätningarna  i Tornedalen utgör också en viktig etapp i Friedrich Georg Wilhelm von Struves kedja. Mätningarna i Tornedalen utfördes under åren 1842-1852.