Oostduinkerke
Fiskemuseet Navigo
Navigo Fiskemuseum presenterar områdets fisketradition och nutid, och de har några specifika teman som visas i utställningen: stora fångster från andra världskriget, 12-åriga pojkar som riskerar sina liv som isländska sjömän, kvinnliga fiskares ibland tuffa och ensamma liv – men också upptäckterna av drivved på stränderna och utmaningarna med dagens fiske. Självklart finns här också kaskeloten Valentijn, NAVIGO:s nya blickfång.
Redan första dagen träffade vi museichefen Jadrana Demoen och museets samordnare för vetenskapligt arbete, Ruth Pirlet. Navigo Fisheries Museum har likheter i samordningen av UNESCO:s världsarv med Tornedalens museum, så möten med museets personal, traditionsutövare och stadens borgmästare, Sander Loones, var de viktigaste personerna och destinationerna för vår resa till Belgien.
Museet grundades 1976. Den totalrenoverades under 2004 och 2009, men idag har den också en helt ny byggnad som är ansluten till den ursprungliga renoverade delen. Museet öppnades åter för allmänheten 2024. Besökarna kommer också att kunna besöka insamlingslokalerna enligt överenskommelse, eftersom mötesrummen har byggts ovanför dem bakom en glasvägg.
Vad man lärde sig?
Skyddskommitté: Bevarandet av kultur kräver aktiva insatser från olika aktörer. Traditionen i Oostduinkerke inkluderade Navigo-museet, stadens turism- och kommunikationsavdelning, staden och traditionsutövare själva. Sedan 2013 har Oostduinkerke haft en “skyddskommitté” som sammanträder minst en gång om året för att diskutera aktuella frågor inom kulturvård och de åtgärder som krävs. En nätverksliknande och systematisk förvaltningsmodell skulle säkert också fungera för att skydda håvtraditionen.
Utbildningsprogram: För att locka till sig nya traditionsutövare har ett “träningsprogram” tagits fram som är öppet för alla. Det tvååriga utbildningsprogrammet innehåller en teoretisk och praktisk del som samordnas av traditionsutövare under ledning av museet, varefter en person kan fungera som räkfiskare. Med hjälp av programmet har antalet traditionsutövare förts till önskad nivå. Oostduinkerkes modell för utbildningsprogram gav också idéer och verktyg för arbetet med “lippo-licensen” som skulle planeras och inledas under projektets gång.
Räkfiske på hästryggen i Oostduinkerke
År 2005 fick traditionsutövare idén att ansöka till Unescos lista över immateriellt kulturarv. Det var början på resan tillsammans med beslutsfattarna i Koksijde kommun och museet. År 2009 listades traditionen på den belgiska nationella listan från den flamländska regionen, och under 2012 och 2013 utarbetades en ansökan till Unesco. Vid den tiden utarbetades ansökan av 12 traditionsutövare och deras familjer, de så kallade räkfiskarna, den lokala offentliga förvaltningen, tjänstemännen från Oostduinkerke (Koksijde), turistavdelningen, “De Koninklijke Orde van de Paardenvisser” (hembygdsföreningen) och fiskemuseet Navigo. Mot slutet av ansökningsförfarandet deltog även det flamländska kulturministeriet (jfr. Museiverket) och Flamländska centret för kulturarv (FARO), Akademiskt centrum för agrarhistoria (CAG) och WIE – Workplace Intangible Heritage. År 2013 lämnades ansökan in och i slutet av samma år kom även ett beslut om att upptas på UNESCOs lista.
Resan mot beteckningen började dock mycket tidigare, efter andra världskriget, när den lokala borgmästaren lade märke till sambandet mellan kulturella traditioner och turism. De första uppgifterna om räkfiske till häst går tillbaka till 1600-talet i arkivtexter. På 1950-talet fanns det bara tre räkfiskare kvar på hästar. Även om det bara fanns ett fåtal av dem, var de just under sommarsäsongen omgivna av dussintals turister som kom för att förundras över någon unik händelse som du inte kan se någon annanstans. Det var då som den lokala borgmästaren, Honoré Loones, vaknade upp till traditionens betydelse för turismen.
Kommunerna 1950:
“Eftersom Oostduinkerke praktiskt taget är den enda kustkommunen där fisket är fortfarande vid liv, är det helt logiskt att vi använder oss av räkfiskare med sina hästar som kulturambassadörer – en attraktion för vår kuststad. Vi borde anordna den årliga Räkfestivalen, där hästdragna räkfiskare står i centrum (…). På några år skulle detta utvecklas till en vacker tradition som skulle främja namnet Oostduinkerke i hela Belgien. Den som skulle se en bild av en räkfiskare – på en affisch eller ett vykort – skulle genast tänka på Oostduinkerke. Vilken idealisk publicitet! Och samtidigt, våra stadsfullmäktige skulle bidra till att bevara en underbar och uråldrig tradition som är riskerar att försvinna.”
Då bestämdes det att dessa traditionsutövare skulle kallas kulturambassadörer. Samtidigt beslutade man också att ge ett litet ekonomiskt stöd till traditionsutövare när de demonstrerade inför hundratals turister, det vill säga inte när de fiskade räkor på sin egen tid, utan i samband med evenemang och föreställningar. År 1974 beslöts det att grunda Fiskemuseet NAVIGO, vars huvudfokus är att berätta historien om räkfiskare som rider på hästar. Än i dag har den nuvarande borgmästaren, Sander Loones, som är barnbarn till Honoré Loones, beslutat att fortsätta att stödja traditionsutövarena både när det gäller att hålla shower, skaffa försäkringar och logistiken i samband med underhållet av hästarna.
Vad man lärde sig?
Samma hot: vi lärde oss att hoten mot räkfisket och htraditionen i stort sett är desamma. För båda traditionerna har fångsterna minskat i åratal på grund av faktorer som föroreningar och klimatförändringar (uppvärmning av vatten).
Utnämningen till UNESCO har lett till ett ökat intresse för traditionen och dess utövande. Det är särskilt glädjande att kvinnor har engagerats även som traditionsutövare. I Oostduinkerke finns det nu 15 traditionsutövare, vilket är ett lämpligt och hållbart antal. Håvtraditionen har också lyckats locka fler och fler kvinnor att ansluta sig, så riktningen är likartad i båda traditionerna. Det finns också en lärdom att dra av detta att det ständigt växande antalet traditionsutövare inte heller är hållbart, utan det bästa är att få det på en tillräcklig grund och i god balans.
Att uppleva tradition utan aktivt deltagande: Vi lärde oss att tradition kan upplevas bra och effektivt även utan aktivt deltagande i själva aktiviteterna. Det ligger alltså inte i grunden att locket också ska öppnas så att vem som helst kan prova det. Det är här säkerhetsfrågor kommer in i bilden, att säkerställa besökarnas säkerhet är av största vikt.
Het Trekpaard – Häst Träningscenter
Traditionsutövarenas viktigaste medarbetare är de brabantiska arbetshästarna. Hästarna tränas för uppgiften i flera år och kommunen deltar i kostnaderna för hästarnas underhåll och tecknandet av försäkringar. Oostduinkerke har ett hästträningscenter, det vill säga ett stort stall, och en restaurang och bar bredvid, som drivs av traditionsutövare. Förutom att driva träningscentret driver Katrien Terry och hennes familj ett programserviceföretag på platsen, där besökarna erbjuds introduktionsbesök i häststallet och andra program, till exempel ridning med häst och vagn.
Katrien Terry guidade vår grupp att identifiera olika tecken på hästar som berättar om deras egenskaper, ålder och raser. En av de viktigaste sakerna när det kommer till räkfiske och publik är att ta hänsyn till säkerheten, eftersom hästar väger hundratals kilo och är flock- och flyktdjur, vilket innebär att de kan fly i oväntade riktningar om de blir skrämda. Därför är det viktigt att turister och besökare inte orsakar situationer som kan leda till en olycka eller annan farlig situation.
Restaurangen, som ligger i anslutning till utbildningscentret, erbjöd en lokal traditionell provsmakning, räkkrokett eller garnaalkroket på flamländska, som är en krispig friterad krokett med en rik, silkesmjuk béchamelbaserad massa fylld med små grå Nordsjöräkor. Det är en av de mest klassiska fiskrätterna i Belgien och serveras ofta som förrätt, tillsammans med citron, stekt persilja och ibland med krispigt bröd eller grönsallad.
Vad man lärde sig?
Traditionen är full av detaljer som kan verka obetydliga för en utomstående, men som är väsentliga för helheten och funktionaliteten. Ett exempel på detta är längden på svansarna på Brabanthästar, liksom färgen och den massiva storleken på hästarna. Håvfisket har också sin egen finjustering, till exempel när det gäller konstruktion av spinnutrustning och krenkku.
Att utöva tradition som ett levebröd: Vi fick träffa ett passionerat berättarproffs! Vårt besök på Het Trekpard visade också att man också kan försörja sig på att utöva traditioner. Platsen besöks av turister som får en stor och autentisk upplevelse med hästar och olika relaterade programtjänster och matupplevelser. Detta var särskilt glädjande och inspirerande, samt i linje med hållbar turism. Förhoppningsvis kan vi genom projektet hjälpa till och stödja i berättandet och en eventuell produktifiering av håvtraditionen.
Möte mellan borgmästaren i Koksijde och chefen för turismen
Den andra dagen av vår studieresa började med ett frukostmöte i Oostduinkerke, där vi träffade Sander Loones, borgmästaren i Koksijde, och Mieke Ghesquière, chefen för turismen.
Borgmästare Loones berättade om historien om räkfisketraditionen och hur dess existens har påverkat hela Oosdtuinkerkes identitet. Vi fick möjlighet att prata med Mieke Ghesquière, turistchef i Koksijde, som berättade om utvecklingen av turismen i området.
Koksijde är ett populärt resmål särskilt för inhemska turister, och så många som 86 % av besökarna är belgare. Det finns gott om fritidshus i området, som är fyllda särskilt under högsäsong. Den viktigaste säsongen är sommaren, då området särskilt lockas av den tre kilometer långa fina sandstranden, men naturligtvis också räkfisket, som är ett mycket populärt program.
Den kommunala organisationen ansvarar för utvecklingen av turismen i området. Under sommarsäsongen finns det, förutom turistbyrån, som är öppen året runt, två informationspunkter i området Koksijde och Oostduinkerke, där turister betjänas alla dagar i veckan. Turistorganisationen ansvarar också för marknadsföringen av turismen i området och för turismkommunikationen i anslutning till räkfiske till häst.
Staden beställer föreställningar av traditionsutövare för april och oktober (cirka 40 för hela säsongen, med tonvikt på juli-augusti) och tidtabellerna för dessa publiceras på turistwebbplatsen i god tid före säsongsstarten. Längden på en visning är cirka 45 minuter och deltagandet är gratis för besökarna. Besökare kan titta på fisket från stranden, men kan inte delta i det själva.
Det är frivilligt för fiskare att delta i utställningarna. Räkfiskarna får ett engångsbelopp för sitt deltagande, vars belopp baseras på en förutbestämd beräkningsformel. Det är framför allt kostnaderna för att underhålla hästen som påverkar ersättningsbeloppet.
I vår diskussion lyfter Mieke Ghesquière fram utmaningen att hantera ett stort antal besökare och garantera säkerheten för alla operatörer. Turister förstår inte alltid att man måste lämna tillräckligt med utrymme för fiskare och att man inte kan gå i omedelbar närhet av stora hästar. Det har förekommit farliga situationer, så särskild uppmärksamhet har ägnats åt saken.
Bilder: Navigo fiskemuseum
Vad man lärde sig?
“Keeping tradition alive is not about preserving the ashes but celebrating the fire!”
Sander Loones, Koksijde-Oostduinkerken pormestari
Traditionsbevarandet ska med andra ord inte fastna i det gamla, utan låta traditionen leva, utvecklas och inspirera vidare.
Hållbar turism: Unesco-beteckningen har också bidragit till tillväxten av turismen och framväxten av olika evenemang i regionen. Den största utmaningen för dem är att uppleva traditionen på ett säkert sätt på grund av det stora antalet besökare under högsäsongen. Vid Torneälvens stränder funderas också på frågor och mål för hållbar turism på tröskeln till att bli utnämnd till Unesco.
Stadens engagemang för att värna om traditionen och tydliga resurser i form av pengar och anställda. Själva traditionen och dess värde är erkänd och känd i staden.
Turistorganisationen i Oostduinkerke har en tydlig roll och en driftsbudget som stöder traditionen. Marknadsföringen som görs av organisationen och turistbyrån som är öppen året runt med sina infopunkter säkerställer att turisterna hittar de tjänster de vill ha.
Traditionsutövareen Günther Vanbleu och hästen Martha
Vi fick se en räkfiskeuppvisning när traditionsutövaren Günther Vanbleu från ryggen på sin häst Martha fångade räkor från Nordsjöns stränder. Räkfiske sker alltid vid lågvatten och därför fick vi åka långt längs den fina sandstranden till vattenlinjen. Vattnet var sex grader varmt och vinden gjorde vädret kallt. Vi såg hur Günther drog upp fångsten från stranden och separerade överflödig annan fisk och skräp från den. Hästen Marta väntade lugnt bredvid henne. Fångsten separerades och tvättades ännu noggrannare i kokskjulet som ligger på Navigo-museets innergård. De små räkorna kokades äntligen i saltat vatten samtidigt och snart var de redo att smakas. Det fanns färska och välsmakande räkor och det var i över lag en minnesvärd upplevelse!
Vad man lärde sig?
Hållbar form av räkfiske: Räkor fångas etiskt och i liten skala endast för att tillgodose mänskliga behov, vilket innebär att traditionen har ett litet koldioxidavtryck. Räkfisket erbjuder lokala delikatesser för både traditionsutövare och besökare.
Bild: Tornedalens museum
En unik upplevelse för besökaren: Vi fick se räkfiskeprocessen från början till slut, från att fånga den själv till att förbereda och smaka på räkorna. Detta lämnade ett minnesvärt och varmt minne av traditionen. Kulturturism är en av de starkaste attraktionsfaktorerna för turism i världen, människor letar efter autentiska och lokala upplevelser. Användningen av häst och vagn i staden gör också traditionen mer synlig i gatubilden.
Bryssel
Finlands ambassad i Belgien och Luxemburg och Sveriges konsulat
I Bryssel begav sig vår delegation först till Finlands ambassader i Belgien och Luxemburg för att träffa Finlands ambassadör Jouko Leinonen, ställföreträdande chef för beskickningen Karim Aissa Baccouche samt kulturrådet David Ek vid Belgiens konsulat och kommunikationschefen Inger Wahlstedt vid det svenska konsulatet. Det var fint att träffa dem alla på samma gång, eftersom vår delegation också bestod av både finländare och svenskar samt representanter för städerna.
Vi fick möjlighet att presentera både UNESCO:s ansökningsprocess, TVDC-projektet och varför vi just nu befinner oss i Belgien på en studieresa. Till vår glädje visade det sig att ambassadören själv kommer från det finska Pello så diskussionerna fördes på ett mycket varmt och positivt sätt, även med tanke på Meänkieli.
Belgian Brewers: Bryggeri Guild House, Grande Place
Torsdagsmorgonen började med öltraditionen när vi först begav oss till Brewery Guilds lokaler på Grande Place (som för övrigt finns med på UNESCO:s världsarvslista). House of Belgian Brewers byggdes 1698 och är fortfarande i sin avsedda användning som brygghus.
Vi togs emot av Krishan Maudgal, chef för Belgian Brewers Brewery Guild, och Chantal Bisschop, kulturarvsexpert från den flamländska regionen. Vår grupp fick höra en omfattande historia om att brygga öl, den belgiska ölkulturens särdrag, UNESCO:s ansökningsprocess, bryggargillets eget ölmuseum, som har cirka 20 tusen besökare per år, och utställningen Belgian Beer World Experience på börsen (La Bourse), där det var upp till 110 tusen besökare under det första året.
Bryggerigillet har bildat ett så kallat Bryggerigille i synnerhet. Med andra ord har det öppnat upp ölbryggarkulturen för allmänheten bredare och djupare: det handlar verkligen inte bara om att dricka öl, utan om mycket subtila och kultiverade färdigheter som kräver känsla för hantverk och smak. Den belgiska ölkulturen innehåller också andra hantverk än att bara brygga öl, till exempel har varje öl sitt eget glas, etikett och pint-underlägg som är gjort för det. Dessutom finns det tex tillverkning av ölkranar. Varje element har också sina egna entusiaster och samlare, och som en ny term lärde vi oss betydelsen av det grekiska ordet zythologia , eller ölvetenskap.
“Beer is for Belgium what wine is for France”
Krishan Maudgal, Belgian Brewers, johtaja
Under årens lopp har belgiska bryggerier hållit jämna steg med den tekniska utvecklingen; Århundraden av bryggningserfarenhet, investeringar i nödvändig kunskap och bättre metoder samt respekt för både öl och natur är pelarna i den belgiska bryggeriindustrin. År 2023 fanns det totalt 417 bryggerier i Belgien (cirka 120 i Finland).
I sin UNESCO-rapportering betonar de samhällena bakom öltraditionen och inte de konkreta elementen som själva ölet eller de byggnader som är förknippade med det. Precis som syftet med att katalogisera immateriellt kulturarv är!
Som souvenir gav vi Krishan en flaska Lappland Original Lager från Torneå Bryggeri, som förra året vann pris för bästa utländska lageröl.
Bild: Chantal Bisschop
Vad man lärde sig?
Ölkulturen är mycket omfattande i Belgien och kulturen är djupt rotad i belgarnas DNA.
Skyddet och utövandet av öltraditionen sker i mycket stor skala, både lokalt och internationellt.
Skyddet av öltraditionen visualiserades på ett snyggt sätt och gjordes intressant för publiken.
Beer World Experience, La Bourse
Beer World Experience öppnade i september 2023 och är världens största interaktiva ölupplevelsecenter, beläget i den totalrenoverade La Bourse, den före detta börsbyggnaden i Bryssel. På centret kunde vi ta en interaktiv, kittlande resa till den belgiska ölkulturens historia och nutid, samt lära känna ölproduktionens hemligheter. Vi fick lära oss om ölkulturens betydelse för landets kulturarv, lära känna en belgisk bryggmästares tankesätt och se hur kreativitet och passion kombineras i ölproduktion. Vi kommer också att lära oss om hur belgisk ölbryggning skiljer sig från andra, varför den är så speciell. I slutet av utställningen bekantade vi oss med olika typer av öl och besökte takterrassen The Beerlab, som erbjöd en fantastisk utsikt över Bryssels takåsar.
Vad man lärde sig?
Trots att börshuset är en skyddad byggnad har den skickligt tagits i bruk på olika sätt med respekt för byggnaden.
Utställningen var imponerande och gjorde besökaren uppmärksam på alla sinnen, eftersom de kunde lukta, smaka, titta och prova olika saker. Utställningen var också stilig och utnyttjade modern teknik. Utställningen innehöll också personligt innehåll för besökaren, eftersom den artificiella intelligensen med hjälp av en liten undersökning valde ut de ölmärken som var precis rätt för dem.
Bild: Tornedalens museum
Flamländska kulturministeriet – Vlaamse Overheid
Vi träffade Arno Beunen, samordnare för det flamländska departementet för kultur, ungdom och media, och Chantal Bisshop, expert på flamländskt kulturarv, från det flamländska kulturministeriet, vid den flamländska regionala förvaltningen i Vlaamse Overheid/den flamländska regionala förvaltningen.
Vi fick veta hur den belgiska förvaltningen och kulturförvaltningen fungerade. Belgien har en befolkning på knappt 12 miljoner och är indelat i fyra administrativa regioner: Flandern, fransktalande Belgien, Bryssel och tysktalande Belgien. När det gäller Unesco-ansökningar innebär det att varje administrativ region kan nominera sin kandidat för att tas upp på Unescos listor vart åttonde år. Detta är en ganska lång tid för en tradition, naturligtvis kan regioner ge upp sin plats till en annan region om de inte själva har nuvarande kandidater.
Vi kunde presentera vår egen Unesco-ansökan, vår ansökningsprocess och projektet. De beundrade vårt sätt att arbeta, där projektet stödjer Unesco ansökan. Dessutom blev vår video om traditionen beundrad.
Vad man lärde sig?
Vi lärde oss att Belgien är ett mycket splittrat land administrativt. Med andra ord kan kulturella gränser också existera inom ett och samma land.
Sammanställning av rapporten Julia Autio, kulturarvskoordinator, Merja Stenberg, projektledare, Anu Lakkala, projektkoordinator
Översättning på svenska: Hanna-Leena Ainonen, gränssamarbetsutvecklare
Studieresan finansierades av
