Tidigt på morgonen samlades en grupp på 11 personer på parkeringsplatsen vid Tornedalens museum i Torneå med målet att resa till Mellersta Österbotten och Kaustby. Deltagarna på den kollegiala granskningsresan bestod av traditionsutövare, personal från museet, gränssamarbetet samt kommunerna Torneå och Haparanda. Utflykten, som genomfördes som en dagsresa, gav upphov till många diskussioner och man hade lätt kunnat tillbringa en dag till tillsammans. Värdefulla lärdomar togs med hem och här är en liten sammanfattning av dem.
Restaurang Pelimanni
Vårt första mål var Restaurang Pelimanni i Kaustbys centrum. Lunchställen kanske sällan nämns i jämförelsestudierapporter, men denna gång finns det mycket goda skäl till det – eller egentligen två.
På gatunivån i restaurangen fanns det ganska diskret, men ändå på en hedervärd plats, ett så kallat Unesco-hedersdiplom vars bekanta logotyp var lätt att känna igen. Vi blev glada över hur centralt diplomet var placerat i Kaustby – i ett gemensamt utrymme för alla, och det hade inte byggts någon separat piedestal, minnesmärke eller annan konstruktion för det. På Pelimanni var diplomet i samhällets mitt, och gemenskapens betydelse framträdde redan från de första minuterna.
Den andra speciella saken med lunchstunden på Pelimanni var den överraskande uppträdandet av Tallari, som är Finlands enda folkmusikgrupp som får statligt VOS-stöd. Vi fick alltså en liten privatkonsert redan från början!
Kaustinen Folk Music Festival
Utvecklingschefen för Folkmusikinstitutet, Lauri Oino, ledde vår grupp från Pelimanni genom festivalområdet mot Folkkonstcentret. För några i vår grupp var det första gången i Kaustby, så det var mycket trevligt att promenera genom festivalområdet, höra detaljer bland annat om Pelimannitalo och Kaustbys musikgymnasium, men också givande och intressant att lära sig om det kanske mest välbekanta temat, nämligen Kaustby Folk Music Festival, som faktiskt har utsetts till Årets Festival 2024 av Finland Festivals styrelse. Festivalen hölls första gången 1968 och har sedan dess varit en av de viktigaste folkmusikhändelserna i Norden och hela Europa. Läs mer om festivalen här eller klicka på bilden.
Folk Art Center ja Kaustinen-sal
Under vår promenad stannade vi en stund för att beundra Anni Rapinojas verk Taivaanlaasijat, som redan hade fått en del slitage av väderförhållandena under olika årstider, samt för att prata allmänt om offentlig konst och sevärdheter i Kaustby. De djupare suckarna av beundran kom dock vid Folkkonstcentrets dörrar. Folkkonstcentret är ett imponerande och mångsidigt kulturcentrum som inkluderar Kaustby-salen, som är uthuggen i berget, ett galleri och Folkinstrumentmuseet, Folk Shop, olika festlokaler och en öppen och gratis distansarbetsplats för alla. Dessutom huserar centret Folkmusikinstitutet rf och produktionsorganisationen för Kaustby folkmusikfestival, Pro Kaustby rf.
Folkmusikinstitutet: Matti Hakamäki ja Lauri Oino
Folkmusikinstitutet främjar finsk folkmusik och folkdans. Dess uppgifter är arkivering, informations- och publikationsverksamhet, utbildnings- och museiverksamhet samt kulturpolitiskt påverkansarbete. Folkmusikinstitutet är en ackrediterad expertorganisation enligt Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet.
“När två traditionsutövare från olika delar av världen, som inte känner varandra, möts, kan de tala ett så kallat gemensamt Unesco-språk. Genom gemensamma begrepp förstår de vikten av traditionsutövande samt utmaningen med att överföra kunskap och färdigheter till kommande generationer. De lär sig om mekanismerna av varandra, även om själva verksamheten kan vara mycket olika.” Matti Hakamäki, direktör, Folkmusikinstitutet
Folkmusikinstitutets direktör Matti Hakamäki är också medlem i styrelsen för ICH NGO Forum, paraplyorganisationen för ackrediterade organisationer (totalt 216 organisationer). I Kaustby har man också grundat ICH Nordic and Baltic Network. Nätverkets mål är att dela goda praxis för bredare gemenskapsdeltagande. Dessutom finns det många projekt som finansieras på olika sätt, bland annat ett forskningsprojekt med Konstuniversitetet om folkmusik ur ett immateriellt kulturarvsperspektiv.
Målet är att få gemenskapen att andas det ovan nämnda Unesco-språket, som Oino träffande beskrev som en kombination av bruksanvisningar och lättlästa nyheter.
“Det räcker inte bara att upprätthålla traditionen för att upprätthålla traditionen, utan det måste finnas något annat svar också.” Lauri Oino, utvecklingschef, Folkmusikinstitutet
I Kaustby genomfördes en framgångsrik onlineundersökning om betydelsen av traditionsutövande och vad varje respondent ansåg vara centralt, samt hur de själva deltog eller utövade traditionen. Genom undersökningen fick man en uppfattning om traditionens betydelse i samhället i stort.
I Kaustby finns ett enormt antal traditionsutövare: folkmusiker, dansare, instrumentbyggare och så vidare. Vissa deltar till exempel genom att finansiera och skjutsa barn till aktiviteter. Hundratals deltagare bildar en gemenskap som också sträcker sig till grannkommunerna och nationellt. I Kaustby syns kulturarvet också i vardagen utanför festivalen, och spelmän kan spela på den lokala bensinstationen en vardagskväll.
Nästa mål i Kaustby är att bli ännu mer integrerade i skolundervisningen, bland annat genom ett “nyckelfärdigt” materialpaket som lärare kan använda i sina lektioner om folkmusik och de praktiker och fenomen som omger den.
Kommentar: “I Haparanda har ett politiskt beslut fattats om skolbarnens kulturresor till bland annat museer och Kukkolaforsen.”
Pia Marttinen, kulturutvecklare, Haparanda stad
Besöksnäringsstrategi: Tytti Pohjola ja Kirsi Ojanen
I Kaustbyregionen utarbetades en egen turismstrategi som naturligtvis bygger på folkmusik men som också tar hänsyn till andra aktörer i området. Den skapar också kombinationer av olika kulturarvsteman och lyfter fram områdets aktiviteter året runt. Strategin sattes i rörelse av den Unesco-status som regionen erhöll.
Strategin sammanfattades med meningen: Kaustbyregionen erbjuder besökare rika inslag av immateriellt kulturarv, den orörda naturens skönhet och välmåendemetoder och matkultur som hämtar inspiration från traditionen.
“Lokal ostsoppa är säkert bland topp tre när det kommer till traditionella rätter. Det är en soppa som görs på brödost och kött. Stark rekommendation!” Tytti Pohjola, projektledare, Kaustbyregionen
Hållbar turism beaktas i all planering och även om det finns Unesco-entusiaster, är de ännu inte så många att det skulle finnas risk för oönskade fenomen relaterade till kulturarvet. Man skulle vilja göra en ordentlig och omfattande utredning av festivalernas påverkan på området, näringsidkare och mer allmänt. Det sägs att festivalen är som en trettonde månad för företagarna.
Centria-yrkeshögskola: Anni Järvelä
Centria yrkeshögskola och Folkmusikinstitutet har en lång tradition och till och med ett ekosystem för genomförandet av projekt. För närvarande finns det tre större projekt: ICH North – passing on our musical heritage, Folkmusikforum i Österbotten – Pohjanmaan kansanmusiikkiforum och Näppärästi eteenpäin!
ICH North är ett projekt som stärker det immateriella kulturarvets roll inom Interreg Aurora-området. Målet med projektet är att engagera en bred grupp musikgemenskaper från hela projektområdet. Folkmusikforum i Österbotten är ett tvåspråkigt projekt som syftar till att stärka utbildningsmöjligheterna för de som är intresserade av folkmusik, från tidig musikundervisning till fortbildning. Näppärästi eteenpäin! -projektet har naturligtvis näppäri-pedagogiken (barn tas med redan i början för att spela med de proffessionella musiker) i grunden, vilken också lyftes fram som en central del av skyddsåtgärderna i Unesco-ansökan för kaustisk fiolspel.
Med Unesco-statusen har projektverksamheten kring folkmusik och kulturarv i området vuxit explosionsartat. En särskild fördel med att föra vidare kaustisk fiolspel och folkmusik till kommande generationer är den tidigare nämnda berömda näppäri-pedagogiken, en metod där barn spelar tillsammans med mer avancerade musiker och på så sätt inkluderas utan inträdesprov och börjar själva sätta mål genom att spela tillsammans med professionella musiker.
Kaustby kommun: Hanna Salminen, administrativ direktör och Arto Alpia, f d kommundirektör
I Kaustby utvecklas tjänster och kommunstrategin förnyas. Den sammanlagda befolkningen i Kaustby och dess närliggande grannkommuner är cirka tiotusen invånare. Trots detta finns det aktiv verksamhet och mångsidiga tjänster för invånarna. Kommunens särskilda stolthet, förutom Unesco-statusen och festivalen, är naturligtvis Kaustby musikgymnasium, som har fått ett speciellt utbildningsuppdrag.
Kommentar: “Kom ihåg att diskutera med traditionsutövare och gemenskaper om varje projekt och aktivitet så att det inte uppstår separata utvecklingsblock som inte längre drar åt samma håll. Kom också ihåg att kommunicera och informera tjänstemän och förtroendevalda om pågående frågor. Ofta tror man att alla redan vet vad som görs och vad det handlar om, och då försjunker man i Unesco-jargongen, men det är kanske ändå inte helt klart för alla var vi står.” Lauri Oino
Kaustby kommunorganisation budgeterar årligen cirka 30 tusen euro för de fem kärnorganisationer som också ingick i Unescos ansökan. Dessa sammanslutningar kan använda medel från denna summa för att upprätthålla och skydda kulturarvet, till exempel om objektet ställs ut på andra orter eller om grupper tas emot i Kaustby för att besöka det. Det behövs resurser även för dessa, och föreningarna har tagit på sig nya aktiviteter som Unesco-statusen förde med sig.
Bra jobbat!
Tarja Konola-Jokinen, undervisnings- och kulturdirektör, Torneå stad
Sammanfattning
Folkmusiken har inte “spelrättigheter” som Torneälvens lippofiskekultur. Detta bidrar också till att begränsa utövandet av traditioner och är ett ämne som också diskuterades på vägen tillbaka och under de följande dagarna. Hur man öppnar upp en levande tradition också för alla dem som tycker att den är viktig och vill delta i dess upprätthållande.
Unescokonventionen handlar om det levande kulturarvet, det vill säga hur det lever idag. Levande kulturarv är kanske ett mer lättillgängligt begrepp än immateriellt kulturarv. Att leva den innebär att den har en gemenskap som andas kultur, den lever idag och inte omtalas som “en gång i tiden”, och även egenskapen att arvet förändras och lever med tiden. Historien kan och bör vara stolt, men med Unesco-status är vardagliga traditionsutövare i sina olika roller idag en lika värdefull del av kontinuum.
Det är inte alla som känner sig knutna till eller en del av en tradition, och det är helt naturligt. Men låt oss sätta elementet i ljuset så att åtminstone kommuninvånarna inte skulle förkasta det eller uppfatta det som negativt. Det är viktigt att ta hänsyn till hur människor och invånare talar om det lokala kulturarvet och håviske som en Unesco-plats när man reser runt i världen. Målet är att folkmusiken i Kaustby och håvfisket i Torne älv ska diskuteras som en gemensam sak och tradition för alla kommuninvånare.
En jämförelse av invånarantalet på orterna visar dock att Kukkolankoski och Matkakoski på båda sidor om Torneälven bildar ett betydligt mindre samhälle än Pelimanni i Kaustby. Det återstod att fundera på hur man skulle kunna involvera andra ortsbor och skolor i den gemensamma processen, och inte bara i Kukkolankoski, Matkakoski eller ProSiika ry, även om fiskerättigheter och traditionsutövare finns där.
När håvfiskarna var på festivalen i Kaustby för några år sedan har den blivit ihågkommen med värme. Kaustbyborna gladde sig också åt att håvfiskekulturen valts som en gemensam kandidat för Sverige och Finland och nu är på väg upp på Unescos lista över immateriellt kulturarv. Vi önskar också Kaustbyborna varmt välkomna att besöka Torneå och Haparanda – och naturligtvis forsen – för att diskutera Unesco-frågor på Unescos gemensamma språk även i fortsättningen!
Rapportsammanställning: Julia Autio, kulturarvssamordnare, Tornedalens museum – Tornedalens museum